Countries
  • Sweden
Objects "Museum of Graphic Arts"

Höst med rutor och ränder. 1970-tal, Jane Bark.

Ivar Wahl grundade företaget, Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början. Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet. Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort varumärket.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra. Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Tajta tröjor, blusar, Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början. Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. Här var det var inte frågan, Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet. Jag minns att jag mötte en kille, Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort varumärket.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra. Kollektionerna hade ofta ett tema;, Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Lingonkvist. Jane’s vackra illustrationer prydde Sockerbolagets bruna

’A sweet return’ – Janes lingonkvist pryder åter sockerförpackningarna. 1989 tecknade Jane blommor, bär och växter till Sockerbolagets bruna påsar. Bilderna blev ett mycket populärt inslag på fikabord och i landets kök, hem och hushåll. Nu firar sockertillverkningen i Arlöv 150 år och varumärket Dansukker låter Janes kanske mest omtyckta bild, lingonen, åter pryda sockerpaketen för en sommar. ’A sweet return’ – Janes lingonkvist pryder åter sockerförpackningarna. 1989 tecknade Jane blommor, bär och växter till Sockerbolagets bruna påsar. Bilderna blev ett mycket populärt inslag på fikabord och i landets kök, hem och hushåll. Nu firar sockertillverkningen i Arlöv 150 år och varumärket Dansukker låter Janes kanske mest omtyckta bild, lingonen, åter pryda sockerpaketen för en sommar. Så här berättar Jane om uppdraget då det begav sig (ur boken ’Jane Barks Bilder’): »Jag fick många tacksamma brev förmedlade genom Sockerbolaget när de nya bruna sockerpåsarna kom ut i handeln. Visserligen hade jag komponerat och tecknat påsarnas bärplantor, men ansvarig för förpackningens nya utseende var Kurt Lundqvist, ad på reklambyrån Arbmans i Malmö. Miljövänliga bruna påsar var inte fullt så vanliga då. Eftersom sylt- och saftkok kräver mycket socker låg bildvalet nära till hands. Jag plockade lingonplantor i skogen, tog en körsbärskvist från eget träd och nypon i parken. Det är så mycket roligare att teckna av levande växter. Precis som människor har varje planta sin egen personlighet. Trefärgstrycket lämpade sig bäst för tecknade bilder. Jag tecknade med tuschpennor och målade röda och gröna färgytor på separata original. »Visst har det betydelse att den förpackade vardagsvaran även ser trevlig ut på köksbordet.« Sockerförsäljningen kunde väl knappast öka, men efter framgången med strösockerpåsarna måste bitarna också få nya kartonger – kanske med bilder av ängsblommor ur den svenska floran? Men det är snarare krukväxter som brukar pryda våra fikaplatser i köket, på jobbet och i vardagsrummet. Och mest sålda av våra prydnadsväxter i kruka är begonia och saintpaulia, sa min blomster–handlare. Därmed fick det bli en gul begonia på snabb-bitsockret och en blålila saintpaulia på bit-sockerkartongen. »På bit« förknippade jag direkt med pelargonen i den röda stugans lantliga kök, där man förr i tiden drack sitt kaffe på bit från fatet. Det fina med krukväxter är att de inte vissnar medan man ritar och målar av dem, som snittblommor hinner göra mellan skiss och original. Med färgläggningen begränsad till en signalfärg för varje sockerblomma krävde teckningen fler streck och mer svärta, som man kan se på saint-paulian. Bilderna till pärlsocker och brun farin är där-emot målade med akvarellfärg utan tuschstreck.« Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Så här berättar Jane om uppdraget då det begav sig (ur boken ’Jane Barks Bilder’):, »Jag fick många tacksamma brev förmedlade genom Sockerbolage, »Jag fick många tacksamma brev förmedlade genom Sockerbolaget när de nya bruna sockerpåsarna kom ut i handeln. Visserligen hade jag komponerat och tecknat påsarnas bärplantor, men ansvarig för förpackningens nya utseende var Kurt Lundqvist, ad på reklambyrån Arbmans i Malmö. Miljövänliga bruna påsar var inte fullt så vanliga då. Eftersom sylt- och saftkok kräver mycket socker låg bildvalet nära till hands. Eftersom sylt- och saftkok kräver mycket socker låg bildvalet nära till hands. Jag plockade lingonplantor i skogen, tog en körsbärskvist från eget träd och nypon i parken. Det är så mycket roligare att teckna av levande växter. Precis som människor har varje planta sin egen personlighet. Trefärgstrycket lämpade sig bäst för tecknade bilder. Trefärgstrycket lämpade sig bäst för tecknade bilder. Jag tecknade med tuschpennor och målade röda och gröna färgytor på separata original. »Visst har det betydelse att den förpackade vardagsvaran även ser trevlig ut på köksbordet.«, Sockerförsäljningen kunde väl knappast öka, Sockerförsäljningen kunde väl knappast öka, men efter framgången med strösockerpåsarna måste bitarna också få nya kartonger – kanske med bilder av ängsblommor ur den svenska floran?, Men det är snarare krukväxter som brukar pryda våra fikaplatser i köket, på jobbet och i vardagsrummet. Men det är snarare krukväxter som brukar pryda våra fikaplatser i köket, på jobbet och i vardagsrummet. Och mest sålda av våra prydnadsväxter i kruka är begonia och saintpaulia, sa min blomster–handlare. Därmed fick det bli en gul begonia på snabb-bitsockret och en blålila saintpaulia på bit-sockerkartongen. »På bit« förknippade jag direkt med pelargonen, »På bit« förknippade jag direkt med pelargonen i den röda stugans lantliga kök, där man förr i tiden drack sitt kaffe på bit från fatet. Det fina med krukväxter är att de inte vissnar medan man ritar och målar av dem, Det fina med krukväxter är att de inte vissnar medan man ritar och målar av dem, som snittblommor hinner göra mellan skiss och original. Med färgläggningen begränsad till en signalfärg för varje sockerblomma, Med färgläggningen begränsad till en signalfärg för varje sockerblomma krävde teckningen fler streck och mer svärta, som man kan se på saint-paulian. Bilderna till pärlsocker och brun farin är där-emot målade med akvarellfärg utan tuschstreck.«, Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Rivieran, Roquebrune-Cap Martin. Jane Bark.

I juli 1970 hyrde vi en lägenhet, I juli 1970 hyrde vi en lägenhet i utkanten av Menton i Roquebrune-Cap Martin. När man hyr en bostad osedd bör man vara beredd på besvikelser. Men lägenheten var fin med stor balkong och utsikt över Menton, Italien och Medelhavet – precis som utlovat. När vi ställt undan porslinshundarna, tagit ned några fula tavlor och spritt ut våra egna grejer i lägenheten började vi känna oss som hemma. I juli 1970 hyrde vi en lägenhet i utkanten av Menton i Roquebrune-Cap Martin. När man hyr en bostad osedd bör man vara beredd på besvikelser. Men lägenheten var fin med stor balkong och utsikt över Menton, Italien och Medelhavet – precis som utlovat. När vi ställt undan porslinshundarna, tagit ned några fula tavlor och spritt ut våra egna grejer i lägenheten började vi känna oss som hemma. Jag hade just läst en DN-artikel med rubriken »Medelhavet – en skimrande kloak«, så vi började försiktigt med att bada längst ut på Cap Martin, udden till vänster om bildens simmande flicka. Där såg vattnet klart och fint ut. För att få bada där måste man äta lunch på restaurangen som arrenderade klippstranden. Det blev i längden lite dyrbart, så snart nog badade vi på stranden nedanför oss, där man också kunde äta goda luncher, men billigare. Grytor, omeletter, sallader och rosévin serverades av ett ungt par från ett litet skjul med några bord och stolar. På eftermiddagarna gjorde vi utflykter upp i bergen och runt omkring på Rivieran, till Saint-Tropez, Monaco och in i Italien. För några år sedan bilade vi till Cannes. Vi hade tänkt att stanna ett par dagar någonstans på Rivi­eran, men en olidligt långsam bilkö avskräckte. Jag gick ur bilen då och då och frågade efter hotell­rum, utan resultat. Till sist lyckades vi få ett rum några mil från kusten. Nästa dag tog vi motorvägen till Menton. Vi fick genast ett dubbelrum på Hôtel Victoria vid strandpromenaden, inte långt från huset där vi för många år sedan bott med barnen. Menton var sig likt, avskilt från Rivieran, med motorvägen till Italien på betryggande avstånd. Stör jag er, mademoiselle? var titeln på romanen med den simmande flickan. Bakom hennes huvud ligger Mentons pittoreska gamla stadsdel med 1600-talskyrkan Saint-Michel. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Jag hade just läst en DN-artikel, Jag hade just läst en DN-artikel med rubriken »Medelhavet – en skimrande kloak«, så vi började försiktigt med att bada längst ut på Cap Martin, udden till vänster om bildens simmande flicka. Där såg vattnet klart och fint ut. För att få bada där måste man äta lunch på restaurangen som arrenderade klippstranden. Det blev i längden lite dyrbart, så snart nog badade vi på stranden nedanför oss, där man också kunde äta goda luncher, men billigare. Grytor, omeletter, sallader och rosévin serverades av ett ungt par från ett litet skjul med några bord och stolar. På eftermiddagarna gjorde vi utflykter upp i bergen och runt omkring på Rivieran, till Saint-Tropez, Monaco och in i Italien. »Medelhavet – en skimrande kloak«, För några år sedan bilade vi till Cannes. För några år sedan bilade vi till Cannes. Vi hade tänkt att stanna ett par dagar någonstans på Rivi­eran, men en olidligt långsam bilkö avskräckte. Jag gick ur bilen då och då och frågade efter hotell­rum, utan resultat. Till sist lyckades vi få ett rum några mil från kusten. Nästa dag tog vi motorvägen till Menton. Vi fick genast ett dubbelrum på Hôtel Victoria vid strandpromenaden, inte långt från huset där vi för många år sedan bott med barnen. Menton var sig likt, avskilt från Rivieran, Menton var sig likt, avskilt från Rivieran, med motorvägen till Italien på betryggande avstånd. Stör jag er, mademoiselle? var titeln på romanen med den simmande flickan. Bakom hennes huvud ligger Mentons pittoreska gamla stadsdel med 1600-talskyrkan Saint-Michel. Stör jag er, mademoiselle?, Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Prosten i himmelriket? Novell i Femina, 1970-tal.

Prosten mötte en helt annan välkomstkommitté, Prosten mötte en helt annan välkomstkommitté än väntat i himlen, dit han fördes av en fräck flicksnärta i vita shorts, vit sidenskjorta och långa vita stövlar på en stor kromblänkande motorcykel. Hade hon inte haft vitskimrande vingar på ryggen hade han aldrig trott att det var en ängel. Var fanns de guldlockiga keruberna med ljus och väldoftande rökelse?, Prosten mötte en helt annan välkomstkommitté än väntat i himlen, dit han fördes av en fräck flicksnärta i vita shorts, vit sidenskjorta och långa vita stövlar på en stor kromblänkande motorcykel. Hade hon inte haft vitskimrande vingar på ryggen hade han aldrig trott att det var en ängel. Var fanns de guldlockiga keruberna med ljus och väldoftande rökelse? Förebilderna till mina utmanande änglar är nog hämtade ur Playboy eller någon annan herrtidning jag brukade köpa för att berika arkivpärmen med rubriken »Nakna tjejer«. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Förebilderna till mina utmanande änglar, Förebilderna till mina utmanande änglar är nog hämtade ur Playboy eller någon annan herrtidning jag brukade köpa för att berika arkivpärmen med rubriken »Nakna tjejer«. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Hennes vårmode på 1950-talet. Framtiden såg lovande ut för en ung

Tre flickor klädda i Hennes klänningar från Martinette, som Kerstin Lokrantz designat med Viola Gråstens tyger. Hon kom som en frisk fläkt från Finland med sina asymmetriska mönster i moderna färgkombinationer. Jag köpte själv den randiga klänningen till vänster, som knäpptes både fram och bak med små metallknappar. Pris: 29 kronor. Tre flickor klädda i Hennes klänningar från Martinette, som Kerstin Lokrantz designat med Viola Gråstens tyger. Hon kom som en frisk fläkt från Finland med sina asymmetriska mönster i moderna färgkombinationer. Jag köpte själv den randiga klänningen till vänster, som knäpptes både fram och bak med små metallknappar. Pris: 29 kronor. Hennes – då utan Mauritz – hade bara en butik, på Kungsgatan i Stockholm, men annonserade flitigt i Dagens Nyheter. Jag fick i uppdrag att illustrera annonserna, halv- och helsidor i fyrfärg. Hennes var redan då yngre, roligare och billigare än många andra butiker och varuhus. Att göra en helsida som den ovan till vänster var en utmaning för en relativ nybörjare. Jag fick de utvalda plaggen, rubriken, den ungefärliga textmängden, kupong och logotyp. Efter en hel del skissande hade jag slutligen en juste kundskiss i färg att presentera för direktör Ehrling Persson, en trevlig kund som inte ändrade på något i onödan. Hittills hade modet mest riktat sig till tanter och eleganta damer med hatt och handskar. Nu, med det amerikanska collegemodet och unga svenska modeskapare som Kerstin Lokrantz, Gunilla Pontén och Tonnie-modellers Margareta Westberg, blåste det nya friska vindar. 50-talets unga stjärnor – blonda, sexiga Brigitte Bardot och trådsmala, rådjursögda Audrey Hepburn – inspirerade modeskaparna på olika sätt. »Bardot-rutigt« blev kolossalt populärt, sedan BB sytt upp sin brudklänning i köksrutigt pastellfärgat bomullstyg. Audrey Hepburn, som slog igenom med filmen Prinsessa på vift, var mera sofistikerat tonårselegant i Hubert de Givenchys design. Dåtidens veckotidningar var fulla med tecknade annonser och modereportage. Kerstin Heintz, Kerstin Thorvall och Mona Skagerfors var mina favorittecknare på den tiden. Framtiden såg lovande ut för en ung tecknare. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Hennes – då utan Mauritz – hade bara en butik, Hennes – då utan Mauritz – hade bara en butik, på Kungsgatan i Stockholm, men annonserade flitigt i Dagens Nyheter. Jag fick i uppdrag att illustrera annonserna, halv- och helsidor i fyrfärg. Hennes var redan då yngre, roligare och billigare än många andra butiker och varuhus. Att göra en helsida som den ovan till vänster var en utmaning för en relativ nybörjare. Att göra en helsida som den ovan till vänster var en utmaning för en relativ nybörjare. Jag fick de utvalda plaggen, rubriken, den ungefärliga textmängden, kupong och logotyp. Efter en hel del skissande hade jag slutligen en juste kundskiss i färg att presentera för direktör Ehrling Persson, en trevlig kund som inte ändrade på något i onödan. Hittills hade modet mest riktat sig till tanter och eleganta damer med hatt och handskar. Hittills hade modet mest riktat sig till tanter och eleganta damer med hatt och handskar. Nu, med det amerikanska collegemodet och unga svenska modeskapare som Kerstin Lokrantz, Gunilla Pontén och Tonnie-modellers Margareta Westberg, blåste det nya friska vindar. 50-talets unga stjärnor – blonda, sexiga Brigitte Bardot och trådsmala, rådjursögda Audrey Hepburn – inspirerade modeskaparna på olika sätt. »Bardot-rutigt« blev kolossalt populärt, sedan BB sytt upp sin brudklänning i köksrutigt pastellfärgat bomullstyg. Audrey Hepburn, som slog igenom med filmen Prinsessa på vift, Audrey Hepburn, som slog igenom med filmen Prinsessa på vift, var mera sofistikerat tonårselegant i Hubert de Givenchys design. Dåtidens veckotidningar var fulla med tecknade annonser och modereportage. Kerstin Heintz, Kerstin Thorvall och Mona Skagerfors var mina favorittecknare på den tiden. Framtiden såg lovande ut för en ung tecknare. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

New York 1982. Av Bo Lundberg.

Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. his oeuvre oozes retro cool. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg: »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«, Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg:, »If ever there was a contemporary artist, »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers, Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients, With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«Read more

  • SWESweden
  • Dealer

»Den Svenska köksträdgården«. Affisch, 80-tal. Jane Bark.

Grönsakskorgen är min favorit. Grönsakskorgen är min favorit. Jag gillar både kompositionen och färgerna. Det var svårare att få ihop en vacker bukett av 25 landskapsblommor. Somliga växter är tacksamma att teckna – både i form och färg – andra är spretiga, tunna och svårplacerade. Som ljungen – så vacker på heden men så obetydlig som ensam kvist. Och den spröda linnean, Smålands landskapsblomma. Linnés egen ört försvinner lätt i en stor bukett. Grönsakskorgen är min favorit. Jag gillar både kompositionen och färgerna. Det var svårare att få ihop en vacker bukett av 25 landskapsblommor. Somliga växter är tacksamma att teckna – både i form och färg – andra är spretiga, tunna och svårplacerade. Som ljungen – så vacker på heden men så obetydlig som ensam kvist. Och den spröda linnean, Smålands landskapsblomma. Linnés egen ört försvinner lätt i en stor bukett. Både köksträdgården och »Svenska landskapsblommor« är affischer och omslag till Hansaföretagens årsredovisning våren 1984 och -85. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Både köksträdgården, Både köksträdgården och »Svenska landskapsblommor« är affischer och omslag till Hansaföretagens årsredovisning våren 1984 och -85. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Wahls är ute och cyklar. 1970-tal, Jane Bark.

Ivar Wahl grundade företaget, Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början. Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet. Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort varumärket.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra. Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Tajta tröjor, blusar, Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början. Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. Här var det var inte frågan, Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet. Jag minns att jag mötte en kille, Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort varumärket.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra. Kollektionerna hade ofta ett tema;, Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Milan 77. Bo Lundberg reser tillbaka till framtiden

Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. his oeuvre oozes retro cool. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg: »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.« Bo berättar om sina reseaffisher: »Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie. Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.« 1. Berliner Fernsehturm, TV-tornet i Berlin invigdes 1969 och är Tysklands högsta byggnad. 2. Milan 77. Lampan Oluce designades 1977 av den milanesiske designern Vico Magistretti. 3. Los Angeles 69. Charles and Ray Eames famous Rocking Chair. 4. Sydney 73. Återgivna i blå dager och röd hetta. 5. Årgång. Stilleben med flaskor. Privat arbete. Ingår inte i resekollektionen. Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg:, »If ever there was a contemporary artist, »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers, Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients, With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«, Bo berättar om sina reseaffisher:, »Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie. Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.«, Around the World-serie, 1. Berliner Fernsehturm, 1. Berliner Fernsehturm, TV-tornet i Berlin invigdes 1969 och är Tysklands högsta byggnad. 2. Milan 77. 2. Milan 77. Lampan Oluce designades 1977 av den milanesiske designern Vico Magistretti. 3. Los Angeles 69. 3. Los Angeles 69. Charles and Ray Eames famous Rocking Chair. 4. Sydney 73, 4. Sydney 73. Återgivna i blå dager och röd hetta. 5. Årgång. 5. Årgång. Stilleben med flaskor. Privat arbete. Ingår inte i resekollektionenRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Birdie. Olle Eksell.

Olle var och förblir unik som kreatör i Sverige. Olle var och förblir unik som kreatör i Sverige. Ingen tecknade och formgav som han. Olle skrev också kunnigt och stilsäkert. Tillsammans med hustrun Ruthel lade de grunden för en grafisk tradition i Sverige som tyvärr aldrig riktigt fick fäste. Kanske var landet för litet. Eller så fanns det för få Ollar helt enkelt. Olle var och förblir unik som kreatör i Sverige. Ingen tecknade och formgav som han. Olle skrev också kunnigt och stilsäkert. Tillsammans med hustrun Ruthel lade de grunden för en grafisk tradition i Sverige som tyvärr aldrig riktigt fick fäste. Kanske var landet för litet. Eller så fanns det för få Ollar helt enkelt. Olle bestämde sig redan som 14 åring för att bli reklamtecknare. Under krigsåren 1939-41 utbildade han sig till tecknare och grafisk formgivare för professor Hugo Steiner-Prag i Stockholm. Efter utbildningen arbetade han på annonsbyrån Ervaco i Stockholm där han träffade sin blivande hustru och livslånga kollega Ruthel Eksell. Året efter krigsslutet, 1946, reste paret till USA för att studera vid The Art Center College of Design i Los Angeles. »God design är inte bara estetik – det är också god ekonomi. God design är inte bara kul – det är blodigt allvar«. I USA kom Olle i kontakt med jämnåriga formgivare som Paul Rand och Alvin Lustig samt den något äldre Lester Beall. Framförallt Paul Rand blev en nära vän, en vänskap som varade livet ut. De besökte varandra, brevväxlade och samarbetade periodvis. Olle Eksell var före sin tid som formgivare och kreatör. Hans kanske mest kända grafiska profilarbete – inklusive den kända symbolen för Ögonkakao – för företaget Mazetti räknas som Sveriges första designprogram. Många av Olles kända alster växte fram i den lilla studion på fem kvadratmeter i paret Eksells lägenhet på Gärdet. Han inte bara en stor visionär han var även en formgivare som verkligen kunde skriva. I boken Design = Ekonomi från 1964 förklarar han ingående hur design och ekonomi hänger samman. Han deltog i många internationella utställningar, bland annat på Museum of Modern Art i New York, Biennalen i Venedig och Louvren i Paris. Olle satt i ”världsjuryn” för typografi – International Center for the Typographic Arts i New York. Här hemma valdes han in i reklamvärldens Platinaakademi, 1985. Och i början av 2000-talet ärades han av regeringen med en hedersprofessur. Olle Eksells karriär saknar på många plan motstycke i svensk reklamhistoria. Hans illustrationer pendlar glatt mellan det absurda, det fantasifulla direkta och det geometrisk abstrakta. Olle Eksell slutade aldrig att skapa. Han älskade sitt yrke och som var verksam som mångsidig kreatör ända fram till sin död 2007. Olle bestämde sig redan som 14 åring, Olle bestämde sig redan som 14 åring för att bli reklamtecknare. Under krigsåren 1939-41 utbildade han sig till tecknare och grafisk formgivare för professor Hugo Steiner-Prag i Stockholm. Efter utbildningen arbetade han på annonsbyrån Ervaco i Stockholm där han träffade sin blivande hustru och livslånga kollega Ruthel Eksell. Året efter krigsslutet, 1946, reste paret till USA för att studera vid The Art Center College of Design i Los Angeles. »God design är inte bara estetik – det är också god ekonomi. God design är inte bara kul – det är blodigt allvar«. I USA kom Olle i kontakt, I USA kom Olle i kontakt med jämnåriga formgivare som Paul Rand och Alvin Lustig samt den något äldre Lester Beall. Framförallt Paul Rand blev en nära vän, en vänskap som varade livet ut. De besökte varandra, brevväxlade och samarbetade periodvis. Olle Eksell var före sin tid, Olle Eksell var före sin tid som formgivare och kreatör. Hans kanske mest kända grafiska profilarbete – inklusive den kända symbolen för Ögonkakao – för företaget Mazetti räknas som Sveriges första designprogram. Många av Olles kända alster växte fram i den lilla studion på fem kvadratmeter i paret Eksells lägenhet på Gärdet. Han inte bara en stor visionär, Han inte bara en stor visionär han var även en formgivare som verkligen kunde skriva. I boken Design = Ekonomi från 1964 förklarar han ingående hur design och ekonomi hänger samman. . Han deltog i många internationella utställningar, Han deltog i många internationella utställningar, bland annat på Museum of Modern Art i New York, Biennalen i Venedig och Louvren i Paris. Olle satt i ”världsjuryn” för typografi – International Center for the Typographic Arts i New York. Här hemma valdes han in i reklamvärldens Platinaakademi, 1985. Och i början av 2000-talet ärades han av regeringen med en hedersprofessur. Olle Eksells karriär, Olle Eksells karriär saknar på många plan motstycke i svensk reklamhistoria. Hans illustrationer pendlar glatt mellan det absurda, det fantasifulla direkta och det geometrisk abstrakta. Olle Eksell slutade aldrig att skapa. Han älskade sitt yrke och som var verksam som mångsidig kreatör ända fram till sin död 2007Read more

  • SWESweden
  • Dealer

Light over Stockholm 1967. Av Bo Lundberg.

Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. his oeuvre oozes retro cool. Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool. Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg: »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«, Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg:, »If ever there was a contemporary artist, »If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool. Ever since Saul Bass stunned cinema-goers, Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect. Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate. With a roster of international clients, With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«Read more

  • SWESweden
  • Dealer

Liberos blöjor som sagoboksillustrationer. 1980-tal, Jane Bark.

Det var min idé att utforma bilderna för Liberos blöjor som sagoboksillustrationer, Det var min idé att utforma bilderna för Liberos blöjor som sagoboksillustrationer, med små blöjbarn bland stora kaniner, möss och växter. Därför blev jag jättesur när reklambyrån som tog över jobbet efter Falk & Pihl anlitade Sven Nordqvist för att teckna Tummelisa med blöjor på näckrosblad. Det var min idé att utforma bilderna för Liberos blöjor som sagoboksillustrationer, med små blöjbarn bland stora kaniner, möss och växter. Därför blev jag jättesur när reklambyrån som tog över jobbet efter Falk & Pihl anlitade Sven Nordqvist för att teckna Tummelisa med blöjor på näckrosblad. Men Sven Nordqvist kände förmodligen inte till att det var min bildidé från början. En annan illustration jag gjorde föreställde pappa mus uppvaktad på sin födelsedag med musik, presenter och tårta. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Men Sven Nordqvist kände förmodligen inte till att det var min bildidé från början. Men Sven Nordqvist kände förmodligen inte till att det var min bildidé från början. En annan illustration jag gjorde föreställde pappa mus uppvaktad på sin födelsedag med musik, presenter och tårta. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

»Den skrikande babyn«. En av Janes mest kända och populära bilder.

Jag hade börjat måla, Jag hade börjat måla upp illustrationen till Ann-Charlotte Alverfors novell, när jag plötsligt drabbades av en oförklarlig infektion i högra pekfingret. För första gången i mitt arbetsliv blev jag sjukskriven – i fem veckor! En vecka gick jag med spjälad arm. Med en något plattare pekfingertopp kunde jag så småningom måla färdigt bebisen, som skulle komma att bli en av mina allra mest populära bilder. Jag hade börjat måla upp illustrationen till Ann-Charlotte Alverfors novell, när jag plötsligt drabbades av en oförklarlig infektion i högra pekfingret. För första gången i mitt arbetsliv blev jag sjukskriven – i fem veckor! En vecka gick jag med spjälad arm. Med en något plattare pekfingertopp kunde jag så småningom måla färdigt bebisen, som skulle komma att bli en av mina allra mest populära bilder. Barnet har skrikit i åtskilliga artiklar om spädbarnsvård och föräldraproblem, varit omslag till tidningen Hertha, utställd på Nationalmuseum och förekommer i boken Bildriket, vid sidan av Lena Cronqvists kända målning av mor och dotter. Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag. Barnet har skrikit, Barnet har skrikit i åtskilliga artiklar om spädbarnsvård och föräldraproblem, varit omslag till tidningen Hertha, utställd på Nationalmuseum och förekommer i boken Bildriket, vid sidan av Lena Cronqvists kända målning av mor och dotter. Texten är hämtad från boken, Jane Barks bilder – från femtiotalet till idagRead more

  • SWESweden
  • Dealer

Blog posts about "Museum of Graphic Arts"

Realised prices "Museum of Graphic Arts "

Museum of Graphic Arts has 103 objects in the categories.

Find address and telephone number to Museum of Graphic Arts

Museum of Graphic Arts M&J Bark AB
Lambarö 132, c/o Molly Bark
16571 Hässelby
Sweden
Advert